Frida

.Brist.på.rubrik.
Här sitter jag, i min låtsaspappas vardagsrum, med laptopen i knät, hörlurarna i öronen och hjärnan igång.
Tankarna rullar på för fullt, mer än vanligt... Är det normalt att behöva göra jobbiga val när man är i tonåren? Att behöva gå runt och ha i bakhuvudet allt det som är onödigt? Jag måste göra några jobbiga val, men jag vill verkligen inte, för jag vet att jag kommer välja fel, jag vet det, men det är det som mitt hjärta säger, vad ska jag göra? Jag vill inte behöva gå runt, dygnet runt, och känna mig osäker inför alla de val jag måste göra inom en kort period. Varför kommer allt som en våg över mig helt plötsligt? Allt kom på en och samma gång, som en tsunami, det kom en våg full av problem, men det fanns även några få bra saker. Men varför kom allt på samma gång? Kunde det inte ha fått vänta lite? Det känns nästintill omöjligt att behöva välja nu. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte med att folk ska hacka på mig dag ut och dag in, förstår ingen att det sårar mig? Jag vet att de flesta bryr sig om mig men jag vill inte att ni ska hacka på mig för det, om ni tänker efter så borde ni väl förstå att det sårar mig i slutändan? Det har gått flera månader nu, folk hackar fortfarande, jag har bitit ihop och inte tagit åt mig något av det någon sagt, men jag orkar inte längre... Jag vill inte höra att det jag gör är fel, att de jag umgås med är fel, att allt det jag gör är fel. Jag är inte lika stark som ni tror, jag kan falla ihop lika väl som ni kan. Men jag låter inte det gå ut över andra, men snart kommer det gå ut över er.. De enda som kan göra något åt saken, det är ni, de som dagligen hackar på mig och tjatar ''gör inte så, gör såhär istället'', ''tänk efter! det är inte bra, inte för någon!'', jag orkar verkligen inte lyssna på det längre... Så jag ber er, kan ni sluta hacka på mig? Jag gör så gott jag kan, mer än så kan ingen begära. Jag kanske har förändrats och inte längre är mammas lilla ängel, men för att folk förändras behöver ni inte hacka på mig. Ni säger bara en massa ord och tror att det inte gör ont att lyssna på, men vet ni? Det gör mer ont än vad ni tror. Jag lovar. Och jag vet att alla inte längre är lika stolta över mig, men jag försöker göra mig själv stolt och de andra i min närhet. Men det är inte lätt för mig. Jag kanske har valt fel personer att umgås med, men låt mig göra misstag så att jag kan få lära mig av dem. Misstag är till för att lära sig och göra bättre ifrån sig nästa gång. Men innan jag ens hunnit blinka så får jag höra samma sak, om och om igen. De flesta förväntar sig att jag ska vara bäst i klassen, att jag ska kunna allt, att jag ska ha alla rätt på prov och förhör. Men om ni hackar på mig, då känner jag ingen kämparglöd för att plugga överhuvudtaget. Så istället för att hacka och klaga på att allt jag gör är fel, så kan ni stötta mig och säga att jag är duktig som försöker, det sårar inte iallafall. Jag blir glad och ni får ett bra samvete. Seriöst, jag orkar inte lyssna mer på att jag är dålig, att det jag gör blir fel osv, mina öron är stängda för klagomål. Nu har jag fått nog, på riktigt. PUNKT