Betygen...
Ända sedan jag började i skolan har jag haft höga krav på mig själv och min prestation, det har alltid funnits i mitt huvud att jag ska vara bättre än alla andra och ha alla rätt på proven och vara den som sköter sig och förstår allt som står i matteboken, engelskaboken osv. När jag gick i en skola på Gotland så började jag få höra av mina lärare att jag har för höga krav på mig själv, att jag inte kommer klara av pressen jag har på mig själv, att det slutar med att jag bryter ihop lite längre fram när jag inte uppfyller kraven som jag måste enligt mig. Jag har alltså sedan första klass försökt träna bort de höga kraven och istället vara nöjd med min insats och inte bryta ihop pga att jag inte fick bäst resultat av alla i klassen. Jag hör det från familjen också, ''du tynger ner dina axlar med för mycket press, du kommer bryta ihop i slutändan'', men jag måste vara bäst, jag måste klara allt och om jag inte får alla rätt blir jag arg på mig själv och kan ha skuldkänslor i flera veckor efteråt.
När jag sedan började i Nyboda så började jag bli skoltrött och jag slappade mig igenom hela 6an. Vår mentor var inte den bästa heller, pervers människa. Även fast jag inte pluggade, jag pluggade kanske 3 ggr under hela årskurs 6, så fick jag höga resultat. Jag var bland de bästa i klassen även fast jag inte gjorde något, jag satt oftast och pratade med folk omkring mig och störde deras studerande, I'm so sorry. Sedan började jag och mina favorittjejer i Forellen, då märkte jag att kraven från lärarna var höga och allt i skolan blev så otroligt svårt. Jag gav upp lite, jag tyckte det var så svårt men när jag sa att jag ville ha extra-hjälp så fick jag inte det för att jag tydligen inte behövde det. Men det behövde jag, allt kändes ju omöjligt inom skolan. Allt var så svårt, jag kände mig enormt pressad och i början av 7an så satt jag många kvällar i rad och var ledsen för att jag var så besviken på mig själv för att jag inte kunde och för att jag inte var lika bra som de andra. Jag började tvivla på mig själv och min prestation i skolgång, det tillkom en massa problem även utanför skolan som gjorde att jag inte alls var koncentrerad på lektionstid. Det gjorde så att jag blev väldigt frustrerad och jag blev lätt irriterad på lektionerna + rasterna eftersom jag kände pressen och för att jag inte hängde med. Det gjorde så att mina närmsta tjejkompisar fick lida pga att jag hade det jobbigt. Jag har kvar skuldkänslor och det känns så taskigt nu i efterhand att jag behandlade dem som jag gjorde, men när jag har höga krav på mig själv och jag känner att jag har hög press från andra så slutar det bara med katastrof. Vårterminen satte igång och då var jag mer okoncentrerad än någonsin tidigare på lektionerna, jag fick stanna kvar varannan dag efter skolan och prata med min mentor. Jag var nära på att bryta ihop varje gång jag behövde stanna kvar för jag ville bara vara den bästa i klassen och uppfylla mina krav. Jag började även skolka lite då och då, jag ville inte, jag kände mig helt hopplös i skolväg. Jag tyckte att jag inte förstod något och kände då att det inte var någon idé att ens gå på lektionerna eftersom jag inte följde med. Jag är inte den som räcker upp handen och säger ''kan du ta om det? jag förstod inte'' eller liknande, jag ville inte att någon skulle göra ljud eller sucka för att jag inte kunde. Istället så satt jag och var helt ofokuserad och bara tittade runtomkring mig på alla mina klasskompisar och undrade varför jag ens var där. Sjuan var en riktig plåga för min del, det hände så mycket både i skolan och utanför så det slutade med att jag inte klarade av pressen. Jag ville gå i sommarskola för att få kunna ta igen allt jag inte förstått under årskursens gång men det fick jag inte, det gjorde mig ledsen också.
Nu har jag sommarlov och jag försöker slappna av men jag tänker bara på skolan, hela tiden. Jag känner redan pressen på mig, det kommer bli betyg nästa termin och då behöver jag göra bra ifrån mig för både min egen skull och för mina lärare. Jag blir bara mer och mer orolig för varje dag som passerar på sommarlovet, vad ska hända? Hur kommer jag kunna klara av kraven på mig själv OCH pressen ifrån lärarna? Vad kommer jag känna och tycka? Hur kommer jag må? Kommer jag fortfarande ''lida'' av pressen som gör mig galen? Jag är rädd, orolig och allmänt vettskrämd inför den kommande terminen. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen längre, jag vill bara komma ifrån skolan och ifrån all press som tynger ner mina axlar enormt mycket. Jag vill kunna njuta av mitt sommarlov obegränsat mycket och slippa alla mina ''tänk om''-frågor. Om jag så åker till andra sidan jorden, det skulle inte få mig att kunna koppla av, vart jag än är och vem jag än är med, tankarna och ångesten inför den kommande terminen slutar inte spöka i mitt huvud. Jag behöver ha MVG i alla ämnen i 8an, jag måste och jag ska. Det är mina krav. Och om jag kommer första dagen till skolan efter sommarlovet och känner att det är svårt så kommer jag bryta ihop totalt. Jag vill bara lämna allt bakom mig ett tag men jag vet att det inte är så det fungerar. Jag får försöka ladda upp inför nästa termin istället med ny energi och nya krafter som gör att jag vill lära mig. Jag har alltid gillat skolan, mer eller mindre, men pressen kan förändra så mycket. Både för mitt skolperspektiv och annat allmänt. Jag vill inte ha ångest, jag vill inte vara orolig redan nu, jag vill bara känna mig fri men skolan kommer upp i mina tankar varje dag vare sig jag vill eller inte.
Jag känner mig svag.
När jag sedan började i Nyboda så började jag bli skoltrött och jag slappade mig igenom hela 6an. Vår mentor var inte den bästa heller, pervers människa. Även fast jag inte pluggade, jag pluggade kanske 3 ggr under hela årskurs 6, så fick jag höga resultat. Jag var bland de bästa i klassen även fast jag inte gjorde något, jag satt oftast och pratade med folk omkring mig och störde deras studerande, I'm so sorry. Sedan började jag och mina favorittjejer i Forellen, då märkte jag att kraven från lärarna var höga och allt i skolan blev så otroligt svårt. Jag gav upp lite, jag tyckte det var så svårt men när jag sa att jag ville ha extra-hjälp så fick jag inte det för att jag tydligen inte behövde det. Men det behövde jag, allt kändes ju omöjligt inom skolan. Allt var så svårt, jag kände mig enormt pressad och i början av 7an så satt jag många kvällar i rad och var ledsen för att jag var så besviken på mig själv för att jag inte kunde och för att jag inte var lika bra som de andra. Jag började tvivla på mig själv och min prestation i skolgång, det tillkom en massa problem även utanför skolan som gjorde att jag inte alls var koncentrerad på lektionstid. Det gjorde så att jag blev väldigt frustrerad och jag blev lätt irriterad på lektionerna + rasterna eftersom jag kände pressen och för att jag inte hängde med. Det gjorde så att mina närmsta tjejkompisar fick lida pga att jag hade det jobbigt. Jag har kvar skuldkänslor och det känns så taskigt nu i efterhand att jag behandlade dem som jag gjorde, men när jag har höga krav på mig själv och jag känner att jag har hög press från andra så slutar det bara med katastrof. Vårterminen satte igång och då var jag mer okoncentrerad än någonsin tidigare på lektionerna, jag fick stanna kvar varannan dag efter skolan och prata med min mentor. Jag var nära på att bryta ihop varje gång jag behövde stanna kvar för jag ville bara vara den bästa i klassen och uppfylla mina krav. Jag började även skolka lite då och då, jag ville inte, jag kände mig helt hopplös i skolväg. Jag tyckte att jag inte förstod något och kände då att det inte var någon idé att ens gå på lektionerna eftersom jag inte följde med. Jag är inte den som räcker upp handen och säger ''kan du ta om det? jag förstod inte'' eller liknande, jag ville inte att någon skulle göra ljud eller sucka för att jag inte kunde. Istället så satt jag och var helt ofokuserad och bara tittade runtomkring mig på alla mina klasskompisar och undrade varför jag ens var där. Sjuan var en riktig plåga för min del, det hände så mycket både i skolan och utanför så det slutade med att jag inte klarade av pressen. Jag ville gå i sommarskola för att få kunna ta igen allt jag inte förstått under årskursens gång men det fick jag inte, det gjorde mig ledsen också.
Nu har jag sommarlov och jag försöker slappna av men jag tänker bara på skolan, hela tiden. Jag känner redan pressen på mig, det kommer bli betyg nästa termin och då behöver jag göra bra ifrån mig för både min egen skull och för mina lärare. Jag blir bara mer och mer orolig för varje dag som passerar på sommarlovet, vad ska hända? Hur kommer jag kunna klara av kraven på mig själv OCH pressen ifrån lärarna? Vad kommer jag känna och tycka? Hur kommer jag må? Kommer jag fortfarande ''lida'' av pressen som gör mig galen? Jag är rädd, orolig och allmänt vettskrämd inför den kommande terminen. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen längre, jag vill bara komma ifrån skolan och ifrån all press som tynger ner mina axlar enormt mycket. Jag vill kunna njuta av mitt sommarlov obegränsat mycket och slippa alla mina ''tänk om''-frågor. Om jag så åker till andra sidan jorden, det skulle inte få mig att kunna koppla av, vart jag än är och vem jag än är med, tankarna och ångesten inför den kommande terminen slutar inte spöka i mitt huvud. Jag behöver ha MVG i alla ämnen i 8an, jag måste och jag ska. Det är mina krav. Och om jag kommer första dagen till skolan efter sommarlovet och känner att det är svårt så kommer jag bryta ihop totalt. Jag vill bara lämna allt bakom mig ett tag men jag vet att det inte är så det fungerar. Jag får försöka ladda upp inför nästa termin istället med ny energi och nya krafter som gör att jag vill lära mig. Jag har alltid gillat skolan, mer eller mindre, men pressen kan förändra så mycket. Både för mitt skolperspektiv och annat allmänt. Jag vill inte ha ångest, jag vill inte vara orolig redan nu, jag vill bara känna mig fri men skolan kommer upp i mina tankar varje dag vare sig jag vill eller inte.
Jag känner mig svag.
Kommentarer
Trackback
